Men vad talar för att primärvården står beredda att klara av denna rehabilitering?
Primärvården har ingen stark gemensam företrädare när de ska ta sig an nya arbetsuppgifter. De som kräver mera är sjukvårdsadministratörer, sjukhusläkare, politiker, journalister mm. Primärvården leds av administratörer oftast vidareutbildade sekreterare vårdaministratörer och sjuksköterskor. Dessa har personligen inte mycket att vinna på att invända mot ytterligare pålagor och uppgifter. Läkare och övriga vårdarbetet i primärvården får ytterligt lite påbyggnadsutbildning. Det som kommer är snarare en strid ström av dekret från beslutsfattarna, inget som egentligen ger primärvården en bredare och djupare kompetens. I många länder ställs primärvårdens läkare inför krav på att livet igenom vidareutbilda sig, uppfylla viss nivå av genomförda utbildningar, t o m genomgå prov på bibehållen och uppdaterad kunskap och yrkeskompetens. Det finns där också ett utbud av utbildningsmöjligheter. I privata företag är det en självklarhet att bibehålla medarbetares kompetens med utbildning på arbetstid. Här är den obefintlig. Vilket inte hindrar en fortsatt utökning av delegerade uppgifter för primärvården. Vilket blir många instansers alltid pålitligt användbara ursäkt för oförmåga. Primärvården behöver en högre status, och dess uppdrag måste revideras långsamt realistiskt och genomtänkt, på bas av gedigen kunskap, inte populistiskt av politiker, journalister, aktivister, egobyggande tyckare, eller särintressen såsom specialistkliniker som alltid önskat sig gratis städhjälp.
Men vad talar för att primärvården står beredda att klara av denna rehabilitering?
Primärvården har ingen stark gemensam företrädare när de ska ta sig an nya arbetsuppgifter. De som kräver mera är sjukvårdsadministratörer, sjukhusläkare, politiker, journalister mm. Primärvården leds av administratörer oftast vidareutbildade sekreterare vårdaministratörer och sjuksköterskor. Dessa har personligen inte mycket att vinna på att invända mot ytterligare pålagor och uppgifter. Läkare och övriga vårdarbetet i primärvården får ytterligt lite påbyggnadsutbildning. Det som kommer är snarare en strid ström av dekret från beslutsfattarna, inget som egentligen ger primärvården en bredare och djupare kompetens. I många länder ställs primärvårdens läkare inför krav på att livet igenom vidareutbilda sig, uppfylla viss nivå av genomförda utbildningar, t o m genomgå prov på bibehållen och uppdaterad kunskap och yrkeskompetens. Det finns där också ett utbud av utbildningsmöjligheter. I privata företag är det en självklarhet att bibehålla medarbetares kompetens med utbildning på arbetstid. Här är den obefintlig. Vilket inte hindrar en fortsatt utökning av delegerade uppgifter för primärvården. Vilket blir många instansers alltid pålitligt användbara ursäkt för oförmåga. Primärvården behöver en högre status, och dess uppdrag måste revideras långsamt realistiskt och genomtänkt, på bas av gedigen kunskap, inte populistiskt av politiker, journalister, aktivister, egobyggande tyckare, eller särintressen såsom specialistkliniker som alltid önskat sig gratis städhjälp.